Dörren öppnades och Karins mamma stod i dörröppningen. Hon såg inte speciellt glad över att se mig men det kunde jag förstå..
- Hej Nora, vad ville du? frågade hon.
Jag blev ännu mer torr i munnen och började nästan ångra att jag hade gått dit. Någonting i hennes blick sa mig att jag inte var välkommen in till deras hus igen.
- Jo.. ehm.... jag ville bara hälsa på Karin och se hur hon mår. Får jag komma in? frågade jag med blicken fäst i skorna.
Karins mamma nickade och släppte in mig. Hon berättade att Karin var på sitt rum och att jag kunde gå upp till henne.
Jag knackade lite försiktigt på dörren och hörde en ljus röst som sa “kom in”
Jag gick in och såg Karin, hon satt på sin säng och grät. Jag fick en stor klump i magen och började nästan gråta själv också. Hon såg förvånad ut när jag kom in men inte på ett bra sätt. Jag gick försiktigt fram till sängen och satte mig brevid henne. Jag ville så gärna få ur mig allt jag hade tänkt säga till henne men det gick bara inte, jag fick inte ur mig det.
-Förlåt, sa jag lite tyst.
Hon tittade ner i marken och svarade inte på ett tag. Efter ett tag sa hon:
- Du var med på det va? Du visste att dom skulle göra som dom gjorde, även fast du inte stoppade dom.
Jag kunde nästan inte andas.. Och jag ville inte ljuga, så det var väl bäst att säga som det var.
- Ja, det visste jag.. Förlåt Karin, jag har varit hemsk mot dig och det var själviskt av mig. Jag är verkligen ledsen, och du är en jättebra kompis så jag ångrar verkligen allt jag har gjort mot dig, sa jag med mina ögon fyllda av tårar. Jag såg i ögonvrån att hon fortfarande inte kollade på mig men det gjorde inget, det var rätt skönt faktiskt. Det var tyst en rätt lång stund innan hon fick ur sig något.
- Det är lugnt. Jag vet att jag inte är lika rolig som Sabina, och att jag inte är lika populär som henne. Men jag behöver inte vara det, jag är nöjd såhär. Och det kvittar nu när jag ändå ska byta skola.
Jag blev rätt paff över det hon sa och tänkte efter en stund på vad jag skulle kunna tänkas säga.
- Du är visst rolig, och Sabina är en idiot. Jag vill mycket hellre vara kompis med dig än med Sabina, du är en äkta vän och det är inte hon. Jag är verkligen ledsen att jag inte har insett det tidigare. Men jag vill inte att du ska byta skola, det hade känts hemskt, sa jag och nu kollade hon på mig med ett litet leende. Jag log tillbaka mot henne och det kändes faktiskt otroligt bra att jag för första gången på rätt länge fick henne glad.
- Det är redan bestämt att jag ska byta skola, men vi kan vara kompisar ändå. Jag skulle mer än gärna vilja vara din kompis, sa hon och skrattade till lite.
Jag blev glad och nickade, så glad så jag inte ens kunde prata längre. Jag var stolt över att jag hade vågat gå hem till henne och att vi hade löst allting nu, men jag kommer alltid ha dåligt samvete för att jag hade varit så hemsk mot henne utan att hon förtjänade det.
-Imorgon i skolan så berättar jag för Sabina att det var jag som tog hennes mp3, så hon slutar misstänka dig. Jag ska berätta allting för henne, för jag bryr mig inte längre om vad hon tycker eller säger.
När jag gick till skolan nästa dag så kändes det faktiskt bra. Jag menade allt jag hade sagt till Karin dagen innan och tänkte bevisa det också. Jag gick upp till klassrummet och sen gick jag fram till Sabinas bänk.
- Vi måste prata på rasten, viskade jag till henne. Hon nickade bara utan att kolla upp på mig så jag gick tillbaka till min plats.
Det kändes som att vi satt i klassrummet i en evighet, inte heller kunde jag koncentrera mig på boken jag läste för jag hade inte kommit på vad jag skulle säga till Sabina än.
Rasten kom tillslut och jag skyndade mig efter Sabina. Hon gick iväg med Fanny och jag undrade ifall hon bara ville slippa prata med mig, kanske hade hon glömt det men jag var inte säker. Jag sprang ikapp henne och tog tag i hennes arm med ett hastigt grepp.
- Hallå, har du glömt att vi skulle prata?! sa jag till Sabina.
Sabina hoppade till och kollade bara på mig.
- Jag hinner inte nu, kan vi ta det sen? sa hon med blicken fäst i sina skor.
-Nej, sa jag. Vi måste prata nu. Fanny kan ju vara med ifall du vill men jag måste få prata med dig nu.
Vi gick in till ett hobbyrum vi hade på skolan och satte oss i sofforna.
Jag tog ett djupt andetag och började prata:
- Jag har aldrig haft något speciellt emot er, började jag. Men det ni gjorde mot Karin var hemskt, jag trodde faktiskt inte att du var sån Sabina. Vi har varit kompisar hur länge som helst men den här terminen har du i stort sett uteslutit mig och bara brytt dig om Tobbe och Fanny, det har inte känts bra alls! Jag har försökt snacka med dig men du lyssnar ju aldrig.
Sabina kollade bara ner i golvet utan att säga något. Men Fanny var rätt kvick med att få ur sig något.
- Du, ifall Sabina inte vill vara med dig längre så kan du inte tvinga henne! Hon trivs mycket bättre med mig och dom andra vi brukar vara med, sånt är livet. Och förresten var det vi gjorde mot Karin bara ett skämt, hon behövde ju inte ta illa upp, nästan skrek hon.
- Så du hade inte tagit illa upp ifall någon hade gjort så mot dig? sa jag. Om du tyckte det var ett skämt, så har du verkligen dålig humor. Karin ska byta skola pågrund av dig, på grund av er! Det var hemskt gjort, och jag ångrar att jag tog med mig henne till den dumma festen!
Fanny satt bara och stirrade konstigt på mig, sen började hon flina lite och sa:
- Du var ju själv med på det, det var du som tog henne till festen. Du är minst lika skyldig som vi är och påverkad till varför Karin bytar skola. Du är så himla bra på att skylla på andra hela tiden Nora, även fast du själv är inblandad. Men det är väl klart, om man lever ditt liv så är man nog inte speciellt glad.
Tillslut fick Sabina ur sig något, hon började gråta så otroligt mycket och sa:
-Förlåt Nora! Förlåt! Jag har varit hemsk mot dig, och mot Karin också. Snälla hälsa henne att jag ångrar mig så otroligt mycket och om det är någon som ska byta skola så är det jag. Jag vet inte vad det är med mig, du har varit så schysst Nora och så gör jag såhär mot dig. Förlåt!
Jag blev helt paff, Fanny också. Både jag och Fanny bara stirrade på henne där hon satt och höll händerna för huvudet samtidigt som hon grät.
- Du är så löjlig Sabina, sa Fanny. Varför säger du förlåt? Nora var ju också med på det. Var inte sån mespropp. Kom nu, vi ska träffa Tobbe och Emil. Hon tog tag i Sabinas arm men Sabina drog sig undan.
- Nej Fanny, sa hon. Vi är inte kompisar längre, ledsen men du får hitta någon annan att skryta om din pappa med.
Fanny skrattade till och gick därifrån, hon var besegrad.
- Snälla Nora förlåt mig, jag är så himla ledsen. sa Sabina efter att Fanny hade gått.
- Det är okej. Men du får säga förlåt till Karin själv, hon hade nog blivit gladare ifall det kom från dig direkt. Jag hämtade papper till Sabina så hon kunde torka sina tårar och sen sa jag att vi skulle gå till Karin.
Jag knackade på Karins ytterdörr och såg i köksfönstret brevid dörren att hennes mamma började gå mot dörren. Sabina hade också sett det och försökte springa iväg men jag höll fast henne. Dörren öppnades och Karins mamma tittade förvånat på oss.
- Jaha, är det ni? Karin ligger och sover men jag kan säga att ni har varit här, sa hon.
Jag förstod att hon ljög.
Från ingenstans klev Sabina fram och sa:
- Jag förstår att du inte vill släppa in mig, jag förstår verkligen det. Men jag vill ha en chans att förklara. Snälla låt oss komma in, jag vill bara prata med Karin.
Karins mamma tvekade en stund men släppte sedan in oss och sa att vi kunde gå upp till Karins rum.
Karin satt och läste i sin säng när vi kom in och hoppade till när hon fick syn på Sabina.
- Gå! skrek hon. Gå, jag vill aldrig se dig mer! Hon kollade på Sabina när hon sa det.
- Snälla lyssna på mig! bad Sabina. Bara lyssna, du behöver inte förlåta mig bara du lyssnar på det jag vill säga!
Karin tvekade först men efter ett tag la hon undan boken och klappade på sängen som ett sätt att visa att vi skulle komma och sätta oss.
Sabina började småsnyfta men bara lite grann.
- Karin, jag har varit en hemsk människa. Jag skäms så otroligt mycket för det jag har gjort. Men jag vill inte att du ska byta skola, jag vill verkligen inte det. Om du vill gå kvar med Nora så kan jag byta, det är okej! Bara du stannar, snälla. sa hon.
Karin tvekade ett tag men sa sedan:
- Okej Sabina, jag godtar din ursäkt. Men jag vet inte ifall jag vill komma tillbaka, det handlar inte bara om dig utan också om alla andra i klassen som vet om det som hände på festen.
- Men bry dig inte om dom, ärligt talat dom är idioter. Jag ska hjälpa dig, jag och Nora. Snälla kom tillbaka!
Jag satt bara där, men fick ögonkontakt med Karin för en liten stund och nickade mot henne att hon skulle säga ja.
- Okej, jag kommer tillbaka. Men bara på ett vilkor, sa hon.
- Vadå? sa Sabina.
- Att du inte heller bytar skola. Det skulle inte kännas bra, ifall du stannar så stannar jag också.
Sabina blev jätteglad, det såg man i hennes ögon och sa:
- Tack Karin! Du är verkligen jätte snäll.
Dagen efter när jag kom till skolan så såg jag Sabina på vägen. Hon vinkade och sprang fram till mig. Vi hade följe upp till klassrummet och där såg vi Karin. Vi gick fram till henne och alla 3 började prata. Även Karin, för första gången i skolan.
Eva-Britt kom och vi släpptes in i klassrummet. Karins mamma hade ringt till henne och berättat att Karin var tillbaka igen, så hon var beredd på det.
- Kul att se dig igen Karin. sa Eva-Britt och log mot henne.
Karin log tillbaka och gick sen och satte sig på sin plats.
- Ingen BH idag heller Karin? ropade Tobbe över klassrummet men Karin försökte att inte bry sig.
- Håll käften Tobbe! Du är så sjukt omogen, låt henne vara, skrek Sabina.
Han var inte beredd på att Sabina skulle reagera men sa inget tillbaka utan vände sig bara om och flinade.
Fanny verkade inte vara i skolan idag men det var bara skönt. Tror att Sabina och Karin också tyckte det, men det kvittade nu när det var vi 3 som var kompisar. Jag kände att det här skulle bli bra, ingenting skulle få förstöras igen. Nu var det jag, Karin och Sabina. Och det kändes toppen!
Rasten kom och vi gick ut på skolgården. Där såg vi något vi inte var beredda på.
Fanny stod där ute med Veronica och Klara från 9an, dom rökte.
Det hade jag aldrig kunnat tro om Fanny, att hon skulle hålla på med sånt. Men jag var kanske inte jätteförvånad heller, jag vet faktiskt inte.
Sabina bara kollade på dom med avsmak i blicken och jag förstod att hon inte gillade det hon såg. Men hon verkade inte heller vilja stå där borta med dom och röka, hon verkade gladare över att vara med mig och Karin.
- Jag är så himla glad över att jag slipper Fanny nu, sa hon. Det är otroligt skönt!
Karin och jag skrattade till och sen började vi prata igen.
Jag skrattade tills jag kom på en sak jag hade glömt att berätta för Sabina om. Mp3:en
-Sabina, sa jag och kollade ner i marken.
- Ja, vad är det? sa hon.
- Det är en sak jag måste berätta för dig, sa jag med blicken fäst i marken fortfarande. Det var jag som tog din mp3, inte Karin. Förlåt men jag kunde bara inte berätta det, när jag skulle lämna tillbaka din mp3 var du bara borta och hade stuckit iväg med Fanny. Förlåt.
Sabina kollade bara på mig, hon såg inte sur ut men sa inget. Först efter ett tag sa hon:
- Det är okej Nora. Jag visste nästan att det var du ändå men nu struntar vi i det, vi glömmer alltihop.
Jag blev jätte glad och kramade om henne. Det kändes bra att Sabina var sig själv igen.
Dagarna rullade på och varje dag var det jag, Sabina och Karin. Vi 3 var dom perfekta tillsammans, och vi trivdes verkligen sådär. Nu, för första gången på väldigt länge, kunde jag verkligen känna mig lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar